Hoppa till innehållet

Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Men bortom havet är väl ock en strand.
Där ligger drömmens blåa land,
och där, där skall du alltid bo.
Så är din moders tro.



Så var min moders tro.
Nu är det länge sen, och jag har glömt
var landet låg med berg och blåa floder.
och jag har ej på länge sett min moder.
Kanhända har jag drömt.


…”Och jag har ej på länge sett min moder.” — Nej, det var verkligen sant. Han var bara sex år, då hon dog.

Denna dikt var nästan den enda han någonsin skrivit. I vart fall den enda han skrivit färdig.

Nej — poet var han inte. Han såg för torrt och nyktert på världen till det. Hade inte den lyckliga förmåga av självillusion och självberusning, som behövs till det. Kanske inte heller den fullständiga samvetslöshet som behövs till det! Nog för att en diktare kan ha ett slags samvete; men hans samvete är av det lösaktigaste slag som finns.

Nej, det var verkligen inte hans ärelystnad. Att bli diktare. Nej tack!

— — — Ärelystnad? …

Har jag någon ärelystnad?

Han gick fram och åter i rummet, två, tre steg framåt, två, tre steg tillbaka — större var inte rum-

45