Hösten skred fram med tidig skymning och regnblanka gator med ljusstänk från gaslyktor och upplysta fönster…
En kväll sent i november kom Arvid Stjärnblom från Operan till sin tidning, litet nervös: han skulle för första gången i sitt liv försöka skriva en musikrecension.
Det hade gått till så här:
Vid fyratiden samma dag hade han gått ner till tidningen för att få order för kvällen och natten. Det var Markel, souschefen, han skulle vända sig till, men han träffade honom inte strax, och medan han väntade, visslade han adagiot ur Beethovens “Pathétique”, som han av en eller annan orsak hade i huvudet, medan han stod och bläddrade i sista häftet av Ord och Bild. Då dök plötsligt chefen, dr Doncker, fram genom en öppen dörr — han brukade annars nästan aldrig vara på redaktionen vid den tiden. Han var en vacker och elegant — kanske lite för snarvacker och lite för elegant — man i början av fyrtioårsåldern.
