på maskinen skriva lika mycket på en halvtimme som eljest på två eller kanske tre timmar.
Men nu, då han alltså skulle hitta på något själv?
Nej — han övergav maskinen och satte sig vid skrivbordet.
Markel rasade i rummet bredvid:
— Djävlar och satan! Djävlar, fan och satan! Jag blir galen till sist!
Plötsligt öppnades dörren och Markel kom in. Han var blek av raseri.
— Kan du tänka dig, sade han, den djäveln gav mig sitt hedersord på att prästasets artikel inte skulle komma in…
— Vilken djävel, och vilket prästas?
— Vilken djävel? Doncker naturligtvis! En präst av den allra värsta sorten, en ”frisinnad” präst, har skickat oss en artikel, som i fri översättning går ut på att man naturligtvis inte behöver tro på bibeln eller på dogmer eller på någonting alls för att vara präst i svenska kyrkan, men att det måste finnas präster och framför allt biskopar, och att vi har för få biskopar! Vi ha bara tolv eller tretton, vi måste ha minst fjorton eller femton! Karlen är ännu för ung och obetydlig att vara biskopsämne, men han tänker på framtiden! — Gott. Jag råkade få se ett korrektur och gick in till Doncker med det. Han sneglade lite på det och sade, att han aldrig
