— Det är bra! sade Markel. Jag anar inte hur fröken Klarholm spelade. Men folk tycker inte om att läsa för mycket beröm om andra. Den, som berömmet gäller, tycker ändå aldrig att det är nog mycket beröm, och de andra bli avundsjuka. Men om en kritiker skäller ut en komediant eller sångerska, då blir en ledsen och alla andra glada! Alltså: skäll bara! Man bör ju försöka sprida litet glädje över tillvaron och i mänskligheten!
Markel gick, men kom i nästa ögonblick tillbaka:
— En annan sak, sade han. Gubben Stille är död…
— Vad är det du säger — — —?
Markel studsade ett ögonblick:
— Vad i all världen — — —? Hur kan det beröra dig på något särskilt sätt? Han var gammal, och vi måste alla dö. ”Nästan alla”, som Ludvig XIV:s hovpredikant försiktigtvis tillade, då han såg att kungens ansikte mulnade…
— Nej, nej, sade Arvid, men jag har inte hört att han varit sjuk. — Jag kände ju honom en smula.
— Nej, han har heller inte varit sjuk. Det är helt enkelt en spårvagnsolycka.
— Hur har det gått till?
— Herregud — han satt nere i en liten vinstuga vid Norrmalmstorg och drack en flaska vin med några andra gamla gossar. Så skulle han hem med en spårvagn. Ännu i detta nådens år 1897 ha vi ju hästspårvagnar i Stockholm, men alltså, hästarna travade ganska snällt, och gubben Stille i sitt lilla