det där om ”något i bakgrunden”, men han hade ingen rätt att ändra något i en annans artikel. I alla fall pinade det honom. Lydia kunde kanske tro att det var han som skrivit det.
Lydia…
Han for med ens upp, vred om nyckeln i dörren till det stora redaktionsrummet och brast i våldsam gråt.
Tills han plötsligt stampade till med ena foten:
Vad är det här? Jag är tjugutre år om ett par
tre veckor, och gråter som en barnunge, det är för
djävligt… Han störtade ut i toalettrummet,
tvättade sig i ansiktet och gned med handduken bort
alla spår av gråten. Så gick han in igen och vred
på nytt om nyckeln i dörren till rummet bredvid.
Nu kunde han gå hem. Klockan var något över ett, och han hade ingenting mer att göra på tidningen nu. Han var på grund av sitt uppdrag som tillfällig musikkritiker befriad från korrekturtjänst denna natt.
Men han ville i alla fall gärna se ett avdrag av sin recension innan han gick. Och han påminde sig något som han hade skrivit om den unga debutanten: ”Denna Margareta föreföll född vansinnig.” Det kunde han ju gärna stryka. Hon hade vacker röst och hon hade gjort lycka med den. Då vore det ju synd att förgifta hennes glädje med en liten onödig elakhet.
54
