är herr Stjärnblom, son till någon av mina femtio eller sextio kusiner — herr Henrik Rissler, författare av en osedlig roman, som dock efter min mening inte var mera osedlig än en roman måste vara för att vara läsbar.
Man utbytte hälsningar. Markel fortfor, vänd till Stjärnblom:
— Här skall du få höra! Rissler hör, som du vet, till tidningens stab av mera sporadiska, skönlitterära och betydelselösa medarbetare. I förmiddags kom han med ett bidrag, en liten novellett — pris 25 kronor. Men olyckan ville att tidningens kassa för ögonblicket var lika tom som den lovande unge författarens. Då föll Doncker på den lysande idén att rädda situationen med att säga, att han — kan du tänka dig? — måste läsa pekoralet innan han kunde honorera det! Men Rissler är en fridfull fan och blev inte arg. I stället dyker han upp nu mitt i natten för att höra efter om Doncker har läst hans novellett och om kassan är öppen!
— Kära Markel, svarade Rissler, du har en underbar förmåga att prata skit. Jag har naturligtvis kommit av den enkla anledningen att det är för sent att komma in på en krog. Jag var borta på en middag och glömde mig kvar lite för länge. Där var för resten Doncker också.
— Så, hos Rubin… Vad prästaset där?
— Där var verkligen ett prästas, men jag hörde inte efter vad det hette.
Markel utstötte ett krigstjut:
56
