— Ts! viskade Markel. Han har ett fruntimmer med sig!
Det hördes ett lätt frasande i rummet bredvid.
— Ja, skål alltså, sade Markel plötsligt mycket högt.
Ny tystnad. Tills man hörde steg, som icke längre ansträngde sig att inte höras, ur chefens rum ut i korridoren och fram till Markels dörr. Dörren öppnades och dr Doncker stack in huvudet.
— God afton, sade han. Jag törs väl inte be herrarna om en liten rent privat och personlig tjänst?
— Låt höra, sade Markel. Men vill du inte först ha en grogg?
— Nej tack. Jag ville bara fråga om inte möjligen fortsättningen av den här angenäma lilla kollationen skulle kunna förläggas till något annat rum — helst någonstans i andra ändan av huset?
— Jo, svarade Markel. Men på ett villkor!
— Vad då?
— Att prästens artikel aldrig kommer in! Aldrig!
Dr Doncker fnyste till, ett litet halvkvävt skratt:
— Kära Markel, vad fan tror du jag bryr mig om prästens artikel? Den får du göra vad du vill med.
— Gott. Då är vi överens. Och kom ihåg att jag har två vittnen!
Med buteljer och glas skred en tyst procession fram genom korridoren vid ljuset av en ensam glödlampa. Dr Doncker stod kvar vid dörren och såg den försvinna. Markel vände sig om och viskade mycket högt:
58
