Det var massor av snö och bistert kallt redan i de första decemberdagarna det året. Så också den dag då gamle Stille begravdes.
Arvid hade gått ut till Nya kyrkogården för att få se en skymt av Lydia. Han hade skickat en enkel krans till kistan.
Han tog plats bland en liten skara nära ingången till jordfästningskapellet. Han kände igen några konstnärer, mest grånade män, och Konstakademiens direktör med den adliga profilen, landets främsta konstnär av sin generation. Och där stodo väl också några som kommit av nyfikenhet, men säkert inte många.
Nu syntes liktåget ute på vägen, i skritt, likvagnen med dess silversirater, en sista fattig rest av barocktidens smak för grannlåt i livet och i döden, blänkte i den bleka decembersolen. Kistan vars ur vagnen av grova nävar i vita bomullsvantar, likföljet steg ur vagnarna, processionen ordnades. Lydia gick bakom kistan, med ung och rank hållning och huvu-
60
