Den 11 januari 1898 föll krigsrättens frikännande utslag i målet mot Esterhazy. Frankrikes och den franska härens ära kunde icke uthärda den tanken, att det lilla smutsiga och sakligt tämligen betydelselösa förräderi, för vilket en duglig och förmögen generalstabsofficer av judisk börd hade blivit dömd, i verkligheten var begånget av en obetydlig linjeofficer av utländsk börd, en moraliskt förkommen och förfallen slusk. Den 13 januari stod Zolas J’accuse i ”l’Aurore”, och en kort resumé av innehållet telegraferades ögonblickligen världen runt. Två dagar senare ankom ett exemplar av ”l’Aurore” till Nationalbladets redaktion.
Markel strålade. Han samlade redaktionen omkring sig. Från ett rum kom Olof Levini, lyrikern, kritikern och litteraturhistorikern — ett berömt och omstritt namn redan då. Från ett annat kom Torsten Hedman, dramatikern och teaterkritikern. Även författaren Henrik Rissler dök upp — han kom för att få höra nytt i Dreyfusaffären. Och den gången fick han höra nytt!
