Markel tog saxen, klippte sönder den väldiga artikeln i bitar och remsor och delade ut dem till höger och vänster.
— Du skriver maskin, sade han till Stjärnblom, du får ta de tre första spalterna att börja med. Så få de börja med dem i tryckeriet, och under tiden hinner jag ordna och numrera de andra lapparna.
— Men snälla Olle, sade han till docenten Levini, försök att skriva så att de kan läsa det där nere!
(Tryckeriet låg i källaren.)
Levini och Hedman gjorde naturligtvis i regeln aldrig översättningsarbete, men det här var något särskilt.
— Ge mig också en bit, sade Henrik Rissler. Jag skriver annars aldrig en rad utan betalning, men det här aktstycket vill jag vara med om att översätta!
Rissler var annars beryktad för sin lättja.
— — — Då Stjärnblom var färdig med sin del av översättningen, gick han ut i korrekturrummet och hjälpte gamle Johansson med läsningen. Den första korrekturremsan hade redan kommit upp. Vid tvåtiden var hela den kolossala artikeln översatt, uppsatt och korrekturläst, så att den kunde gå med som bihang till landsortsupplagan och skickas ut som extranummer i Stockholm.
Nationalbladet hade, tack vare Markel, från första
ögonblicket hållit den rätta kursen i Dreyfusaffären.
66
