växlat några ord med dr Doncker, av vilka han hade förstått att chefen, den gången han upphöjde honom till fast avlönad medarbetare, totalt hade glömt att Stjärnblom på samma gång gick provår vid Norra Latin. ”Ack”, hade han sagt då Stjärnblom påminde honom om det, ”ge fan i lärarbanan, herr Stjärnblom — så vida det inte särskilt roar er att i hela ert liv slita en hund för ett stycke torrt bröd…” Men så var det ännu en annan sak: Nationalbladets ekonomiska grund föreföll honom litet gungande. Tidningen gick framåt efter ”revolutionen”, om den saken fanns intet tvivel; men det påstods man och man emellan på redaktionen att de friska pengar, som bankdirektör Steel hade satsat för tidningens drift, redan för länge sedan voro uppätna. Donckers kostnadsberäkningar hade varit alltför sangviniska. Steel hade visserligen räknat med den faktorn, att kostnadsberäkningar alltid äro sangviniska; men detta var något enastående. Så sade åtminstone Markel. Och en dag hade Markel sagt till Torsten Hedman: ”Det är en spännande dag i dag; det är avlöningsdag. Nu åker Doncker omkring i droska och viggar pengar åt oss. Han är en hederspojke i alla fall!”
Arvid Stjärnblom kände sig lite villrådig…
Och snön, den föll och föll…
Nej, nu kunde han gärna gå. Men först var det något han ville tala med Markel om.
Han gick ut i korridoren. Den låg i mörker. Han skruvade upp en lampa. I andra ändan av korri-
