Hoppa till innehållet

Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Jo, sade han, det går för sig. Det kommer ingen.

Ingen av dem sade något på ett par tre sekunder.

— Sitter du här och skriver? frågade hon.

— Ja, sade han, när herr Hedman inte är här. När han är här, sitter jag i stora redaktionsrummet och skriver i sällskap med en fem, sex andra små fattiga murvlar.

Hon tog av sig hatt och kappa och stod där i sin enkla svarta sorgdräkt och sitt ljusa hår.

— Men om nu någon… Om nu någon vill dig något och tar i dörrvredet…?

— Du kan vara lugn, Lydia, svarade Arvid. På den här tidningsredaktionen respekteras inte just mycket, men en sak respekteras obetingat: en stängd dörr. Men vad var det för en annons du talade om?

— Jag söker en plats. Ungefär vad som helst. ”Gå frun till handa.” Jag har ju inga särskilda anlag. Husligt arbete är det enda jag kan.

De tego bägge. Och snön, den föll och föll. Och det började mörkna. Den första lyktan tändes därute på gatan och kastade en ljusning uppåt taket i rummet.

— Säg, sade Arvid, du minns att vi möttes av en slump på Djurgården en dag i höstas. Du var i sällskap med en herre…

— Jo, svarade hon, det var dr Roslin.

— Så — Markus Roslin, kulturhistorikern och arkeologen…

— Ja. Han är en gammal familjevän till oss.

De tego och snön, den föll och föll.


73