— Jag skall tala om något för dig, sade hon. På eftermiddagen samma dag kände jag en så rent oemotståndlig längtan att få råka dig. Och så gick jag upp och ringde på dörren, där du bor. Men det var ingen som öppnade.
Hon viskade detta med det ljusa huvudet tätt intill hans bröst. Han strök hennes hår med handen.
— Jag var hemma, sade han. Men du ringde bara en gång. Och jag kunde ju inte ana att det var du.
— Jag ringer inte gärna mer än en gång, sade hon. Jag ”respekterar en stängd dörr”, jag också…
— Å, Lydia…
Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne i ögonen:
— Får jag göra dig en fråga? sade han.
— Ja — — —?
— Men du måste lova mig att inte bli ond på mig.
— Ja — — —?
— Är du… Är du en ”oskyldig” flicka?
— Ja visst.
— Är du ond på mig nu för att jag frågade?
Hon log med en tår i ögat:
— Nej.
De tego bägge. Det skymde mer och mer. Och snön, den föll och föll. Hon satt med huvudet lutat intill hans bröst. Och han viskade hennes namn, gång på gång, meningslöst: Lydia — — — Lydia — — — Lydia — — —
Åter tog han hennes huvud mellan sina händer och såg henne djupt i ögonen:
74
