Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En morgon i april fick Arvid Stjärnblom ett brev.

Han kände genast igen Lydias handstil på kuvertet och slet upp det med feberhast. Det innehöll bara ett enda litet pappersblad. På ena sidan hade hon ritat ett litet landskap med blyerts — ett höstligt slättlandskap med nakna pilskelett som speglades i ett stilla vatten, en tung himmel med lågt drivande skyar och en flock av sträckande flyttfåglar…

Och på baksidan var det skrivet, också med blyerts: ”Ud vil jeg, ud, o saa langt lang langt.”

Intet annat. Intet mera.

Han stod undrande med det lilla bladet i handen. Vad var det hon ville säga honom med det? Han kände att det var något särskilt. Men vad?

Hade hon några resplaner?

”Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt”…

Nej, han kunde inte gissa hennes mening. Men det lilla bladet lade han in i sin annotationsbok.