Det var några vackra, tidiga vårdagar i april det året. Om man gick på en landsväg ett stycke utanför staden, var den ännu kantad av stora, smutsiga snödrivor — där var det ännu vinter, en sjuk och utlevad vinter. Men inne i staden, där lyste gatorna blanka och rena i solen, Norrström glittrade och brusade och skummade vitt, och i Kungsträdgården gingo redan de första små svartmuskiga fattiga italienarna och sålde små ballonger, röda, blå och gröna — där kunde man tro att det var vår på allvar.
En dag vid tretiden gick Arvid i en av Kungsträdgårdens alléer. Plötsligt stötte han på Filip Stille. De stannade och pratade och följdes åt ett sycke.
— Tack för att du skickade krans. sade Stille. Det var ju snällt och vänligt.
— För all del…
— Och du går provår vid Norra Latin?
— Nej, jag avbröt provårskursen. Som du kanske vet har jag kommit in på ”Nationalbladet”.
— Ja, men jag tänkte i alla fall… Nå, den banan är kanske också bättre.
De sågo på avstånd två högväxta gamla herrar, som alla veko åt sidan för och som alla herrar togo av sig hatten för. Det var kungen, åtföljd av överhovjägmästaren.
De tego bägge. Filip Stille hörde tydligen till dem som ovillkorligen känna sig litet högtidliga, när det finns en kung i närheten. Och Arvid Stjärnblom hade ingenting att säga. Då kungen passerade, blottade de sina huvuden.
78
