— Har du hört något från din bror? frågade Stjärnblom.
— Jo, han har en bra plats därborta, vid en stor ingenjörsfirma. Han reder sig nog. Och för resten, tillade han, visade sig boet efter far inte vara så dåligt som man skulle tro. Att han inte hade kunnat lägga av något, det visste vi ju; men skulder hade han inte heller, och det visste vi också. Men han hade en liten samling av ”gamla mästare”, de flesta förstås rätt osäkra eller okända, som han under tidernas lopp hade kommit över för nästan ingenting, och ett par av dem gick upp till rätt vackra priser på Bukowskiauktionen. En del konstsaker och pretiosa fanns det ju också. Det hela blev inemot åtta tusen kronor. Det är ju inte mycket, i synnerhet när det skall delas på tre. Men vi två bröder har ju kommit till den punkt, då vi skall försörja oss själva. Och Lydia reder sig nog.
De skildes åt vid hörnet av Arsenalsgatan. Stille skulle åt Östermalm, Stjärnblom skulle ingenstans för ögonblicket, men sade att han skulle till tidningen.
”Lydia reder sig nog.”
Han hade sagt det med ett litet gåtfullt, litet hemlighetsfullt leende…
Klockorna i Jakob sjöngo och dånade. Det var en gammal ockrare som begravdes.
På Jakobs torg gick han förbi tre av ”rikets herrar”, som det skulle ha hetat förr i världen; statsministern med justitieministern på ena sidan och
