— Du glömmer visst att jag är från landet, sade han.
— Ja, men du skall väl för fan bli stadsbo! svarade Freutiger.
— Är det inte Snoilsky som går där? frågade Stjärnblom.
Han tyckte sig känna igen den store skalden efter porträtt.
— Jo visst. Här skall du få en historia, om du inte redan har hört den. Ibsen fyllde något för några veckor sedan — sjutti eller åtti år eller vad det nu var, och gjorde sin så kallade ”storkorsturné” till brödraländerna: först till Köpenhamn, där han blev storkors av Dannebrog och hyllades med fackeltåg och fester och tal och söp sig full, sen till Stockholm, där han fick Nordstjärnans storkors och hyllades med galaföreställning och fester och tal och söp sig full. En förmiddag gjorde Snoilsky visit hos honom på Grand Hôtel. Han fann honom sittande vid ett bord, och på bordet lågo storkorsen utbredda med alla tillbehör. Han satt och såg på dem med sina bistra och allvarsamma ögon. ”Ja, kära Henrik Ibsen”, sade Snoilsky, ”du är visst av alla skandinaviska diktare den som har fått mest av den där sorten.” — ”Jeg vil mene det!” svarade Ibsen. — ”Utom möjligen Oehlenschläger”, fortsatte Snoilsky. Ibsen rynkade ögonbrynen. Då fick Snoilsky se storkorset av S:t Olav, som låg på bordet bland de andra. ”Ja, det är ju sant”, sade Snoilsky, ”Oehlenschläger
82
