kunde ju inte ha S:t Olav.” — ”Nej, jeg vil mene det!”
— Historien är bra, svarade Stjärnblom. Men den har passerat många stationer innan den kom till dig — och du är också en ”station”, och inte en av de sämsta. Skål!
— Menar du att jag sitter och ljuger?
— Visst inte, du ljuger aldrig; det vet jag. Men vill du inte tillåta mig att försöka rekonstruera episoden så, som den möjligen kan ha tilldragit sig?
— Mycket gärna.
Freutiger köpte ”Aftonposten” av en tidningspojke.
— Gott. Snoilsky kommer in. Enligt din version sitter Ibsen kvar vid bordet och stirrar på sina ordnar. Men det är helt enkelt otänkbart: han skildras enstämmigt som en ytterst formell och ceremoniös gammal herre — också då han är full, och det var han ju inte vid det här tillfället. Att han skulle ha behandlat Snoilsky, som han kände sedan urgamla tider i Rom, med den minsta ohövlighet, är otänkbart. Han har alltså rest sig, gått honom till mötes och sagt ”goddag” eller något annat. Hans ordnar ligga på bordet, kanske av en tillfällighet — de skulle kanske just packas ned i en koffert. Snoilsky tar fatt i dem som närmaste samtalsämne, talar lite lätt och halvt skämtsamt, Ibsen svarar sitt ”jeg vil mene det” — troligtvis också litet skämtsamt och ironiskt menat, men med sin tyngre naturs tyngre betoning…
