— Det var som satan! utbrast Freutiger, som satt och ögnade i Aftonposten.
— Vad är det? frågade Stjärnblom.
— Se själv!
Han räckte honom tidningen och pekade på en förlovningsannons.
Och Arvid läste:
MARKUS ROSLIN
och
LYDIA STILLE
— Vad ger du mig för det? sade Freutiger. Den flickan nöjer sig inte med småsaker! Markus Roslin — minst sex hundra tusen.
Arvid sade ingenting. I detta ögonblick var han tacksam för Freutigers prat. Så att han slapp säga något själv. Han var rädd att hans röst kunde förråda något.
— Kan du tänka dig, Arvid: hon är den enda flicka jag nånsin har älskat — allvarsamt, förstår du! Två veckor efter att gubben Stille var död skrev jag och friade till henne. Ärbart och juste, som jag tror, och med exakta siffror beträffande min förmögenhet: litet över två hundra tusen. Jag fick svar per omgående, undertecknat ”högaktningsfullt”. Då kan du ungefär tänka dig innehållet. Nå, då tänkte jag förstås att hon tyckte jag var för gammal — fyrtiosex år, och hon nitton — och kunde inte låta bli att beundra hennes ståndaktighet inför en utsikt
84
