Från en bakgård i närheten hördes ett positiv. Det spelade ”Kväsarvalsen” — slagdängan för dagen.
— Hon — hans älskade — hon — som han hade kysst i skymningen bakom syrenhäckarna — hon — hon…
”Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt.”
Det betydde alltså: bröllopsresa till Rivieran, Italien, kanske Egypten…
Han stod och dillade på dessa ord:
”Ud vil jeg, ud, o saa lang langt langt.”
Hans blick föll på soffan. Där hade de suttit — sist. Och i dörren, då hon skulle gå, hade hon sagt: Jag vill! Men jag törs inte!
Plötsligt mindes han sin tanke den gången hon hade sagt: jag kan vänta. Han ville inte ha någon som gick och väntade!
Nu hade han ju fått det som han ville. Det gick ingen och väntade på honom. Ingen alls.
— — — Tjutande som ett vilt djur kastade han sig i soffan.
