Det gick år.
Arvid Stjärnblom arbetade på tidningen. Han hade efter ett par år blivit ordinarie musikrecensent. Efter den kvällen, då han av en tillfällighet fick recensera fröken Klarholms debut som Margareta i Faust, hade han på lediga stunder läst nästan allt som fanns att läsa om musik i Kungliga Biblioteket. Och då han dessutom var en smula musikalisk, fick han vid första lämpliga tillfälle efterträda den ordinarie, som var sjuk litet för ofta, och efter ett par, tre år hade han en lön av 2,400 kronor om året från tidningen, naturligtvis med skyldighet att göra allt möjligt och vad som helst dessutom. Tidningens ekonomi var ännu inte så konsoliderad, att den kunde betala ut så mycket pengar bara för musikrecensioner. Men den gick framåt, det kunde var och en se: prenumeration och annonser ökades, och samtidigt växte den i omfång som en med lifsfrukt välsignad kvinna. Olyckligtvis växte på samma gång driftskostnaderna i ännu större skala — påstod Markel. Vem som betalade, visste man inte riktigt. Henry
