84
göra det? Hittills hade hon fört striden för hans lifs kall och haft öfvertaget. Skulle nu sista taget slå slint? skulle han dö med förbannelse öfver det bästa i sitt lif, med förbannelse öfver det som ätten uppbygt led efter led ända upp till honom?
Då knackade det så underligt starkt på dörren. Karin spratt till, gick åstad och skulle låta upp, men vardt stående handfallen i dörren och smatt så ut. En stund efter kom hon in med en ung, vän karl i handen. Han var stadsklädd, men fiolhuset hade han på ryggen som Torger i gamla dagar. Han är så usel, far din, hviskade Karin, jag vet inte rätt om han känner oss nu — men sätt dig ned på pallen Jon och spela för honom det bästa du vet, så slocknar han i fred tör hända.
Och Jon satte sig stilla på pallen framme vid sängen och tog fiolen i hand. Han såg på det starka, bleka anletet, som låg i sängen, han mindes hvad fadern varit och hvad han var blifven. Och så tog han till att spela. Den sjuke öppnade ögonen. Var det en dröm? Luften vardt liksom mätt af toner, det var tonerna från Ole Bulls fiol, den gången de smälte allt det hårda och kalla, och allt som kunde gråta måtte till att gråta. Och der satt en på pallen? Hvem var det? Der kom „Strömkarlen“ fram och „Karipolskan.“ Åh, det kunde bara vara en, det var han — sonen — han kom till far sin i hans tyngsta stund och bar honom på toner in till ljus och fred. Ty det var hela hans lif, som sonen manade fram, icke hackande och rått och styggt, som Torger gjorde det i gamla dagar på sin fiol, — nej, det var toner så mjuka, så smältande, der gråt och låt och
