Sida:Den bergtagne.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

86

Det var psalmtoner, som nu ljödo, lofsånger till Guds ära, tack för allt han hade stridit och lidit. Och Torger tyckte att det susade som orgelklang inne i stugan; väggarne sprängdes, taket lyfte sig och han var i kyrkan. Englar i hvita kläder flögo genom rummet, han hörde suset af den långa kjorteln, som skar genom luften, öfver honom, och omkring honom döko fram små barnhufvuden. Och rummet fyldes med toner och sång, så han till sist icke visste om de kommo från sonen eller hvar de kommo ifrån. Men Gud ske lof och tack! Der var frälsning att finna för en syndare, som längtade efter Gud. Hans lif hade icke varit ett spildt lif, tonerna stodo i förbund med Gud och hans englar, de voro skapade till hans ära; det var bara han, som hade svikit sitt kall, som så svårt hade missbrukat den stora gåfva Gud hade nedlagt i hans ätt. Men nu var allt tillgifvet och glömdt i Jesu namn, och sonen skulle lyfta den sten han hade låtit ligga. Han räckte ut armarne fram för sig, som om han såg något; han log. Jesus Kristus! ropade han, och lifvet var slocknadt.

Men moder och son stodo utmed sängen, tryckte sig intill hvarandra och gräto af sorg och af glädje.