hans sanningssökande håg en bestämd riktning, och stadfäst hans känslas dragning mot det naturligt menskliga, mot folklifvet, forntidsminnena och fäderneslandet, i en religiös tro, som framför allt kan bekännas i ett lif, egnadt åt folkets upplysning i anda och sanning, så som Grundtvig fattat dessa begrepp. Ett besök vid de danska folkhögskolorna 1871 har i detta afseende säkerligen öfvat inflytande på Jansons utveckling, men så att han sjelfständigt valt det af grundtvigianismen, som kan få växt i det norska luftstrecket. Högskolearbetet vardt för Janson andra sidan af samma lifsuppgift, som han i “målsträvet“ ville fullfölja; det förra lika litet som det senare arbetet är ett af dem, som skötas i god ro och gifva sorgfria dagar. Sedan skolan flyttades från Sel till Gausdal, gifves från folkets sida ett kraftigare stöd åt densamma, men dess verksamhet har dock varit en nästan oafbruten gång mot hinder, resta än af allmogens senfärdighet att tro på det nya, än af hårda tider, än af de fåväldet hägnande myndigheterna — hvilka inse, att redan grundtvigianismens förutsättningar innebära allt större folkfrihet och allt mera omfattande folklig sjelfstyrelse — än af presterne, hvilka likaledes ana, att i grundtvigianismens ännu ej utdragna följdsatser bo för åtskilliga kyrkoläror upplösande ämnen. Under alla motgångar häfdar emellertid Janson, likasom de öfrige folkhögskolelärarne i Gausdal, sina grundsatser och inpreglar jemte dessa i lärjungeflocken troheten mot ett ideelt lifsmål genom den mest lefvande af all
