Sida:Den bergtagne.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

31

var någon Guds man. Folket tyckte det var underligt, men det måtte väl vara så efter som presten sade det, för han var väl en fasligt stor Guds man. Han hade ett sådant målföre att kyrkan mest skalf, när han predikade.

Det vardt snart så märkeligt stillt i bygden. Folk blefvo så underliga och skygga. De togo sig till att gå på ett annat vis än förr. Det var inte längre den raska, säkra gången när de kommo med säcken eller vidjekorgen på ryggen; det var inte det glada handslaget och den snara helsningen. Nu drogo de sig mest som rädda förbi hvarandra och suckade. Det kom något ogladt, surt och tvärt öfver de anleten, som för varit blida. Folk voro inte så hjelpsamma mot hvarandra som förr. De drogo sig mer inom sig sjelfva som snigeln i sitt hus. Deras tal slog så många krokar: en skulle först tala med suckan om denna syndiga verlden, förr än en kom fram med sitt ärende. Och allt detta nya tog fort till; det var liksom en farsot, hvilken smittade från ena gården till den andra.

— Begriper du dig på detta här, Kari? sade Torger. — Förr när jag kom in på gårdarne i andra ändan af socken, tyckte jag der var så vidt och ljust, men nu tycker jag der är så trångt och qvaft, att jag nätt kan andas. Och folket du — det är mest som om de fått andra ögon i hufvudet.

— Det kommer sig väl af att de släppa för litet af Guds sol in i stugan, sade Karin.

Något med det första presten gjorde var att förbjuda leken och dansen om Söndagsqvällarne. Han satte en sådan skräck i honom, som