Sida:Den bergtagne.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37

skulle vara en korsets gång, vi skulle följa efter Jesu fotspår. Gjorde de det? följde de i qväll efter Jesu fotspår? trodde de han for omkring på lek och dans? trodde de han fylde sig med öl och bränvin och raglade drucken ikring? Nej, ve! Ve öfver er om I icke omvänden er! och ve, ve öfver honom, som lockar er till synd, honom, som sitter der borta, slagen af sitt onda samvete!“

Alla ögon vändes dit presten pekade. Der satt Torger på bänken, hvit som ett lakan, med hopbitna tänder; fiolen låg i hans knä. „Ja ve öfver honom, för han är i de onda makternas våld. I talen i er öfvertro om folk, som äro bergtagna af skogsrån och troll. Å nej, det är bara en, som kan bergtaga folk, och det är djefvulen sjelf. Och han der är bergtagen, djefvulen har så vändt synen på honom, så han tror att det onda är skuldfritt och godt, han har så krupit i fingrarna på honom, att de klia och ty sig efter stråken och strängarne, han har så förvändt öron och håg på honom, att han tycker att de syndiga visorna och dansarna klinga som toner från Guds englar. Men smörj dina ögon med ögonsalva, på det du må se! För du skall veta, du arme förblindade man, att förr än du blir ringd ur berget med kyrkklockan, förr än du slår sönder din fiol och börjar ett nyttigt lif, förr är der ingen vån till bot för dig. Ja, förr än I alla låta leken och dansen fara, och omvända er till det som bättre är, förr hören I icke Jesus till. I ären utspydda af hans mun. Och kom i håg det, vänner, att på den stora domedagen spörjs det inte efter huru många dansar du har dansat, eller hur många supar du har tagit, men det spörjs om