Hoppa till innehållet

Sida:Den bergtagne.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

— Men han når då inte dig, Torger, när du spelar „Strömkarlen.“

— Å hoj, var det likt något det! Jo du skulle bara hört honom. Jag är rent som en småpojke mot honom. Det är inte annat än gnäll och grin jag får fram ur fiolen nu, tycker jag. Och jag begriper mig så grant på det. Det var jemt något, som felades i mina visor, som jag inte fick fram, så som jag hade tänkt det. Och nu tycker jag, att jag mest ingenting har fått fram. Men han fick det fram han; han lät liksom upp för allt det tunga, som låg i mig, och jag skall lära det, jag med.

— Jag tycker du är duktig, som du är, Torger.

— Å men jag skall bli duktigare du, jag skall bli så duktig, att sjelfve presten skall till att dansa när han hör mina polskor. För vet du hvad han sade, Kari?

— Nå?

— Han sporde, om jag vill fara med honom utomlands och lära; han skulle bekosta hela färden.

Karin vardt blek. — Det är då inte möjligt, vet jag.

— Jo, det kan du lita dig på, för jag var ett snille, som skulle fram, sa’ han, fast jag var i gamlaste laget.

— Det visste nog jag förr det, Torger, att du var något särdeles.

— För här duger det inte att vara, ser du, här kryper en bara kring sig sjelf.

— Och du tog mot tillbudet?

— Jag sa’ att jag först ville språka vid dig och ställa mig i ordning. Hvad menar du nu, Kari?