76
Ole Bull låg bara och nickade. — Han der duger, han är mannen, sade han.
Så skulle Torger fresta. Han drog åstad med några polskor, men sedan kastade han fiolen.
— Gif mig en sup, så skall jag spela, sade han, annars blir det samma slarf af det.
— Då är det bäst, vi vänta, sade Karin och såg bedjande på Ole Bull.
— Du är makalös ändå, du Torger, sade Ole Bull. Du är som forsen du, men din son han är som fjällvattnet.
— Det är just så, sade Karin.
— Hör på — nu skall jag hafva konsert här på Fredagen, då skall du spela med mig, Torger, sade Ole Bull.
— Än Jon? sporde Karin.
— Han skall vänta, sade Ole Bull. Och så kan ni komma igen hit klockan 3 i dag. Då ska’ ni äta middag med mig, och så skall jag språka vidare med er.
Fredagen kom, Torger skulle in och spela. Han hade inte sofvit om natten, han var alldeles våt om händerna, så svettades han. Hjertängslig kom han till Ole Bull. Du får bestå mig något starkt, eljest dånar jag, sade han. Ole Bull hemtade champagne, och Torger drack det ena glaset efter det andra, som om det varit en svaldryck. Det var så sött och godt, tyckte han, och sådant vin hade han inte sett förr. Han glömde all räddhåga och vardt helt modig.
Då Karin kom framledande med honom i salen, vardt det en låt och en klappning, så huset ristade. Men Torger hörde ingenting. Karin hade satt honom på pallen och gifvit
