XI. Ett hjärtas innersta
Efter den senast skildrade tilldragelsen blev umgänget mellan prästen och läkaren fastän i yttre måtto detsamma dock i grunden av en annan karaktär än förut. Roger Chillingworths skarpsinne hade nu raka vägen framför sig. Det var dock icke just den väg han hade föresatt sig att beträda.
Lugn, vänlig, lidelsefri som han föreföll, fanns det dock hos denne olycklige gamle man en djup ådra av ondska, hittills dold men nu i verksamhet, som drev honom till att tänka ut en mera raffinerad hämnd än någonsin en dödlig hade utkrävt på en fiende: att göra sig till den ende förtrogne vännen, åt vilken prästen skulle anförtro all sin fruktan, samvetskvalen, ångesten, den gagnlösa ångern, de nya stormande anloppen av syndfulla tankar, som förgäves drevos bort! All den brottsliga sorgen — dold för världen, vars hjärta skulle ha ömkat och förlåtit — den skulle uppenbaras inför honom, den skoningslöse, den oförsonlige! Hela denna dystra skatt skulle slösas på just den man, för vilken intet annat kunde utgöra full betalning för hämndens krav!
Prästens skygga och känsliga tillbakadragenhet hade gjort denna plan om intet. Dock var Roger Chillingworth böjd för att knappast känna sig mindre nöjd med det sakernas läge, som Försynen hade åvägabragt i stället för hans svarta stämplingar, när den begagnade hämnaren och hans offer för sina egna ändamål och kanske förlät där den syntes straffa som hårdast.
En uppenbarelse, kunde han nästan säga, hade förunnats honom. Det betydde föga för hans ändamål, om den hade himmelskt ursprung eller kom från annat håll.
