XIII. Den nya nya Hester
Vid sitt senaste egendomliga sammanträffande med pastor Dimmesdale blev Hester Prynne förskräckt över den förvandling han hade undergått. Hans viljekraft syntes fullkomligt bruten, hans moraliska styrka hade sjunkit ned till en mer än barnslig svaghet. Den var hjälplöst slagen till marken, om än hans förståndsgåvor bevarade sin ursprungliga skärpa eller kanske till och med hade förvärvat en osunt uppdriven energi, som endast sjukdom kunde ha givit dem. Hon som kände till en hel följd av omständigheter, vilka voro dolda för alla andra, drog lätt den slutsatsen, att det icke blott var pastor Dimmesdales eget samvete som hade åstadkommit denna förvandling hos honom, utan att han därtill hade fallit offer för några fruktansvärda ränker, som undergrävde hans hälsa och sinnesro. Hon som visste vad den stackars fallne mannen en gång hade varit, rördes i djupet av sin själ, då han med sådan skälvande skräck hade vädjat till henne — den utstötta kvinnan — för att få hjälp mot den fiende han instinktivt hade upptäckt. Hon sade sig själv, att han hade rätt att få den hjälp hon kunde giva.
Föga van som hon under sin långa avskildhet från samhället hade varit att bedöma ont och gott efter något annat rättesnöre än det hon hade i sitt eget hjärta, insåg hon därför — eller tycktes inse — att hon gentemot prästen hade ett ansvar som mot ingen annan i hela världen. De länkar, som förbundo henne med hela den övriga mänskligheten — vare sig länkar av blommor, av silke, av guld eller vad annat ämne som helst — hade
