tydelse. De sade, att det betydde Able[1]. Så stark var Hester Prynne, med en kvinnas styrka.
Det var endast när sorg och bekymmer förmörkade ett hus, som det kunde rymma henne. När solskenet kom igen, fanns hon icke där längre; hennes skugga hade svävat ut genom dörren. Den tysta hjälpbringerskan hade gått sin väg utan att kasta en blick tillbaka för att mottaga tacksamhetens lön, om det fanns någon sådan i hjärtat hos dem hon hade tjänat så nitiskt. Om hon mötte dem på gatan, lyfte hon aldrig på huvudet för att mottaga deras hälsning. Om de beslutsamt sökte tilltala henne, lade hon handen på den eldröda bokstaven och fortsatte sin väg.
Detta kunde vara stolthet, men var så likt ödmjukhet, att det hade all ödmjukhetens försonande inflytande på den allmänna stämningen. Allmänheten är despotisk till lynnet, den är i stånd att neka vanlig rättvisa, när den fordras för ivrigt som en rättighet. Men fullkomligt lika ofta skänker den mer än rättvisa, när man som despoter vilja ha det vädjar uteslutande till dess ädelmod. Då man tolkade Hester Prynnes uppförande såsom en sådan vädjan, var man böjd att visa sitt forna offer en välvilligare uppsyn än hon önskade bli hälsad med eller måhända förtjänade.
Samhällets styresmän, dess visa och lärda män, dröjde längre med att erkänna Hesters goda egenskaper och deras inflytande än folket. De fördomar de delade med detta stärktes ytterligare av ett järnhårt resonemang, som gjorde det vida svårare att förjaga dessa fördomar. Men dag för dag slätades deras surmulna och stränga rynkor ut till någonting, som med tiden kanske kunde övergå till ett uttryck av välvilja.
Detta var förhållandet med personer av rang, som av sin framstående samhällsställning ålades förmynderskapet
- ↑ Kunnig, stark.
124
