— Det hade varit bättre så! sade Hester Prynne.
— Vad ont har jag gjort mannen? frågade Roger Chillingworth. Jag säger dig, Hester Prynne, den rikaste lön, som någonsin en läkare fått av en monark, skulle icke kunnat köpa en sådan vård, som jag slösat på den eländige prästen! Utan min hjälp skulle hans liv förtärts i plågor inom de första två åren efter hans och ditt brott. Ty ser du, Hester, hans ande saknade den styrka, som kunnat bära upp honom, liksom din kraft har burit dig under din eldröda bokstavs börda. Åh, jag skulle kunna avslöja en hemlighet! Men nog nu om den saken! Vad läkekonsten förmår har jag uttömt på honom. Att han ännu andas och släpar sig fram på jorden är helt och hållet mitt verk!
— Bättre hade varit om han dött genast! sade Hester.
— Ja, kvinna, du talar sanning! skrek gamle Roger Chillingworth, i det hans ögon glänste av en hemsk inre glöd. Bättre hade varit om han dött genast! Aldrig har någon dödlig lidit vad denne man lidit. Och allt, allt inför sin värste fiendes ögon! Han har varit medveten därom. Han har känt ett inflytande ständigt vila över sig likt en förbannelse. Han förnam med sin själs känsel — ty aldrig har Gud skapat en varelse så känslig som han — att det icke var en vänlig hand, som ryckte i hans hjärtesträngar och att ett öga forskande blickade in i hans själ, ett öga som endast sökte det onda och fann det. Men han visste icke, att ögat och handen var mina! Med den vidskepelse, som är vanlig hos hans brödraskap, trodde han sig överlämnad åt en avgrundsande för att torteras med fasansfulla drömmar och förtvivlade tankar, stingande samvetskval och misströstan om förlåtelse, såsom en försmak av vad som väntade honom på andra sidan graven. Men det var den ständiga skuggan av min närvaro, den förtroliga samvaron med den man, som han på ett skamlöst sätt hade förorättat och som hade kommit därhän att han existerade endast genom det ständiga gift,
134