— Det var jag! ropade Hester rysande. Det var jag lika mycket som han. Varför har du icke utkrävt hämnd på mig?
— Jag har lämnat dig åt den eldröda bokstaven, svarade Roger Chillingworth. Om den icke hämnats mig. kan jag icke göra mera.
Han lade småleende sitt finger på den.
— Den har hämnats dig! svarade Hester Prynne.
— Så trodde jag också, sade läkaren. Och vad vill du nu säga mig om den där mannen?
— Jag måste uppenbara hemligheten, svarade Hester beslutsamt. Han måste se dig som du är. Vad resultatet blir vet jag icke. Men denna långvariga skuld, detta förtroende jag så länge varit skyldig honom, vars fördärv och undergång jag varit, skall äntligen betalas. Vad beträffar hans goda namn, hans ställning i samhället och kanske hans liv, är han i dina händer. Och jag, som av den eldröda bokstaven undfått sanningens tuktan — om ock sanningen varit ett glödande järn, som trängt in i min själ — jag anser det icke vara någon så stor fördel för honom att fortsätta detta liv av ohygglig tomhet, att jag skulle nedlåta mig att anropa din barmhärtighet. Gör med honom som du vill! Det finns intet gott att hoppas på för honom — eller för mig — eller för mig eller för dig! Intet för lilla Pearl! Det finnes ingen stig, som kan leda oss ut ur denna mörka labyrint.
— Kvinna, jag skulle nästan kunna beklaga dig! sade Roger Chillingworth, som icke kunde undertrycka en känsla av beundran, ty det låg någonting nästan majestätiskt i den förtvivlan hon uttryckte. Det finns ämne till något stort hos dig. Om du tidigare hade mött en bättre kärlek än min, skulle denna olycka måhända icke ha kommit. Jag beklagar dig för att det goda i din natur har blivit ödelagt.
— Och jag dig, svarade Hester Prynne, för det hat, som förvandlat en vis och rättrådig man till en avgrunds-
136
