XV. Hester och Pearl
Så tog Roger Chillingworth — en vanskapt gammal man med ett ansikte som förföljde människors minne längre än de önskade — avsked av Hester Prynne och fortsatte sin vandring med lutande gång. Här och där plockade han en växt eller grävde upp en rot och lade den i korgen han bar. Hans gråa skägg nästan vidrörde marken där han krälade fram.
Hester stod en stund och såg efter honom och undrade, om icke den unga vårens späda gräs skulle förbrännas under hans steg och om inte spåren av hans vacklande steg skulle visa sig torra och bruna tvärs över den leende grönskan. Hon undrade vad det kunde vara för slags växter, som den gamle mannen plockade så flitigt. Skulle icke jorden, lockad till onda avsikter genom hans ögons inflytande, hälsa honom med giftiga buskar av hittills okänt slag, som spirade upp under hans fingrar? Eller skulle det vara honom nog, att varje sund växt förvandlades till någonting skadligt och ondskefullt genom att han rörde vid den? Föll solljuset, som sken så strålande överallt annars, verkligen också på honom? Eller var det, som man nästan kunde tro, en krets av olycksbådande skugga, som rörde sig framåt tillsammans med hans vanskapta kropp, åt vilket håll han än vände sig?
Och vart gick han nu? Skulle han icke plötsligt sjunka ned i jorden och lämna efter sig en naken och förbränd fläck, där man i sinom tid skulle se dödsbringande nattskatta, brakved, bolmört och andra slag av otäcka växter, som klimatet kunde frambringa, alla blomstrande med vederstygglig yppighet? Eller skulle han breda ut
138
