länge sedan ha övervunnit denna orättfärdighet. Vad betydde det, att hon icke hade gjort det? Hade sju långa år under den eldröda bokstavens pina tillfogat henne så mycken bitter olycka utan att framkalla någon ånger?
Hesters upprörda känslor under den korta stund hon stod och stirrade efter Roger Chillingworths krokiga gestalt kastade ett dystert ljus över hennes sinnestillstånd och uppenbarade mycket, som hon kanske annars icke skulle ha tillstått för sig själv.
Då han hade försvunnit, ropade hon sitt barn till sig.
— Pearl! Lilla Pearl! Var är du?
Pearl, vars verksamma ande aldrig slappades, hade icke saknat förströelse medan modern talade med gubben som plockade växter. Först hade hon, som redan berättats, lekt med sin egen bild i en vattenpöl, vinkat åt skenbilden att komma och, när den vägrade att lyda, själv sökt komma ned i dess ogripbara mark och ouppnåeliga himmel.
Men då hon snart fann, att antingen hon själv eller bilden måste vara overklig, vände hon sig åt annat håll för att söka ett bättre tidsfördriv. Hon gjorde små båtar av björknäver och befraktade dem med snigelhus och skickade ut flera kölar på det mäktiga havet än någon köpman i Nya England. Men större delen av hennes skepp strandade på kusten. Hon fångade en levande krabba vid stjärten, grep flera sjöstjärnor och lade en manet att smälta i det varma solskenet. Så tog hon det vita skummet, som den stigande havsfloden förde med sig, kastade det för vinden och sprang efter med bevingade steg för att fånga de stora flingorna, innan de föllo. Så fick hon se en flock strandfåglar, som plockade sin föda och flaxade utefter stranden, och då tog den odygdiga flickan förklädet fullt av småsten, smög sig från klippa till klippa efter de små sjöfåglarna och visade en anmärkningsvärd skicklighet i att kasta på dem. En liten grå fågel med vitt bröst hade, det kände Pearl sig nästan säker på,
140
