XVII. Ensamma i skogen
Hur sakta prästen än gick, hade han nästan hunnit förbi innan Hester Prynne kunde göra sin röst tillräckligt stark för att ådraga sig hans uppmärksamhet. Slutligen lyckades det henne.
— Arthur Dimmesdale! sade hon, först svagt, därpå högre, men hest, Arthur Dimmesdale!
— Vem ropar? svarade prästen.
Han rätade hastigt upp sig, liksom överrumplad i en stämning, som han ogärna ville ha några vittnen till. Oroligt spanande åt det håll, varifrån rösten hördes, varsnade han en gestalt under träden. Den var klädd i så mörka färger och stack så föga av mot den grå skymningen, med vilken den molnhöljda himmeln och det tjocka lövverket förmörkade middagsljuset, att han icke visste, om det var en kvinna eller en skugga. Han hade kanske många gånger förr på sin levnadsstig mött en spökbild, som smugit sig fram ur hans egna tankar.
Han tog ett steg närmare och kände igen den eldröda bokstaven.
— Hester! Hester Prynne! sade han. Är det du? Är du i livet?
— Ja, svarade hon. Det liv som varit mitt under de senaste sju åren! Och du, Arthur Dimmesdale, lever du ännu?
Det var icke underligt, att de på detta sätt ifrågasatte varandras verkliga och kroppsliga existens och till och med tvivlade på sin egen. Det var ett sådant underligt möte här i den dunkla skogen, att det kunnat vara det första återseendet på andra sidan graven mellan två andar, som
152
