Vad kan jag hoppas annat, sådan jag är och med det liv jag lever? Om jag vore gudsförnekare, en människa utan samvete — en usling med råa och brutala instinkter — då kunde jag ha funnit friden långt före detta. Nej, då skulle jag aldrig ha förlorat den! Men sådan som min själ nu är, har allt vad där ursprungligen fanns av gott, alla Guds bästa gåvor, blivit en andlig pinas redskap. Hester, jag är djupt olycklig!
— Folket vördar dig, sade Hester. Och säkerligen verkar du gott bland människorna. Är icke detta dig till någon tröst?
— Till större olycka, Hester — endast till så mycket större olycka! svarade prästen med ett bittert småleende. Vad beträffar det goda, som jag kan synas uträtta, tror jag inte själv därpå. Det måste vara en villa. Vad kan en fördärvad själ som min göra för andra själars frälsning? Eller en besmittad själ för andra själars rening? Och folkets vördnad — jag önskar att den vände sig i förakt och hat! Kan du anse det för en tröst, Hester, att jag måste stå där på min predikstol och möta så många uppåtvända ögon, fästa på mitt ansikte som om himmelens ljus strålade ut därifrån — att jag måste se min hjord hungra efter sanningen och lyssna till mina ord som om en pingstens eldtunga talade — och sedan blicka inåt och se den svarta verkligheten hos den, som de avguda! Jag har skrattat i bitterhet och hjärtångest åt motsatsen mellan vad jag synes vara och vad jag är. Och Satan skrattar också åt det!
— Du gör dig själv orätt i detta, sade Hester milt. Du har djupt och bittert ångrat. Din synd ligger bakom dig i en för länge sedan svunnen tid. Ditt nuvarande liv är i sanning icke mindre heligt än det synes i människors ögon. Finns det ingen verklighet i en ånger, som beseglats och bevittnats av så många goda gärningar? Och varför skulle den icke bringa dig frid?
— Nej, Hester, nej! svarade prästen. Det finns ingen-
154
