var lika mycket en hälsning som ett uttryck för oro. En ekorre långt upp på de luftiga höjderna i sitt hemträd snattrade förargat eller muntert mot barnet — ty en ekorre är en så kolerisk och lynnig liten person, att det är svårt att avgöra hans humör — och slungade ned en nöt i huvudet på henne. Det var en nöt från förra året och redan gnagd av hans skarpa tänder. En räv, som väckts ur sin sömn av hennes lätta steg på de vissna löven, såg forskande på Pearl, som om han tvekade om han borde smyga sig bort eller förnya sin lilla lur på samma fläck.
Det påstås — men här har säkert sagan kommit in på det otroliga — att en varg kom fram och nosade på Pearls klänning och lät sitt grymma huvud klappas av hennes hand. Sanningen är väl den, att den underliga skogen och dessa vilda varelser, som den fostrade, allesammans kände igen en besläktad vildhet hos människobarnet.
Och Pearl var mera stillsam och mild här än på de grönskande gatorna i kolonien eller i moderns stuga. Blommorna tycktes veta det, och den ena efter den andra viskade, när hon gick förbi: “Smycka dig med mig, du vackra barn, smycka dig med mig!”
Och för att göra dem till viljes plockade Pearl violer och sippor och aklejor och bröt några kvistar av den friskaste grönskan, som de gamla träden räckte fram emot henne. Med detta smyckade hon sitt hår och sin unga midja och blev en barnslig nymf eller en liten dryad eller vad som helst som stod i intimaste samband med den åldriga skogen. Så hade Pearl prytt sig, då hon fick höra moderns röst och långsamt vände om.
Långsamt — ty hon såg prästen!
