Hoppa till innehållet

Sida:Den eldröda bokstaven 1944.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

klagansvärd svaghet att blotta, intet så ovedersägligt bevis på att en smygande sjukdom sedan länge hade tärt på hans karaktärs verkliga väsen. Ingen människa kan under någon längre tid visa världen ett ansikte och sig själv ett annat utan att till slut bli oviss om, vilketdera som är det rätta.

Arthur Dimmesdales upprörda känslor, då han begav sig hem från mötet med Hester, lånade honom en ovanlig fysisk energi, så att han med raska steg närmade sig staden. Stigen genom skogen syntes vildare, svårframkomligare genom sina naturliga hinder och mera obanad och otrampad av människofot, än han mindes den från bortvandringen. Men han hoppade över sumpiga ställen, trängde oförskräckt genom buskar och snår, klättrade uppför sluttningarna och dök ned i sänkorna, i korthet sagt, övervann alla stigens besvärligheter med en outtröttlighet, som förvånade honom själv. Han kunde ej låta bli att tänka på, hur långsamt han för endast två dagar sedan hade arbetat sig fram i samma mark, och hur ofta han då hade måst stanna för att hämta andan.

Då han närmade sig staden, tyckte han sig se en förändring hos alla de välkända föremålen, som mötte hans blick. Det föreföll honom som om han varit borta, icke en dag, två dagar, många dagar, utan i åratal. Där låg visserligen gatan, i alla enskildheter sådan som han mindes den, med husens alla egendomligheter, de många spetsgavlarna och en vindflöjel på varje punkt, där hans minne väntade att finna en. Men likväl vilade det något främmande över det hela.

Detsamma gällde om de bekanta han mötte och alla de välkända gestalterna i den lilla stadens liv. De sågo varken äldre eller yngre ut. De gamles skägg voro icke vitare, och det krypande lilla barnet från i går kunde icke gå på egna ben i dag. Det var omöjligt att beskriva, i vad avseende de skilde sig från de individer, åt vilka han så

180