ond ande. Det fick han också! Det var gamle Roger Chillingworth, som kom. Prästen stod, vit och mållös, med ena handen på den hebreiska bibeln och den andra tryckt mot sitt bröst.
— Välkommen hem, min vördade vän! sade läkaren. Hur fann du den fromme mannen, aposteln Eliot? Men, min vän, jag tycker du ser blek ut, som om vandringen genom vildmarken hade varit för ansträngande för dig. Blir ej min hjälp nödvändig, för att du skall få håg och krafter att hålla din valpredikan?
— Nej, det tror jag icke, genmälde pastor Dimmesdale. Min vandring och sammanträffandet med den helige aposteln därborta samt den friska luft jag andats ha gjort mig gott, som så länge varit instängd i mitt arbetsrum. Jag tror icke jag längre behöver dina läkemedel, min gode läkare, fast de är välgörande och har räckts mig av en väns hand.
Under allt detta hade Roger Chillingworth betraktat prästen med den allvarliga och uppmärksamt iakttagande blick, varmed en läkare ser på sin patient. Men trots denna yttre förställning var prästen nästan övertygad om att den gamle mannen visste av eller åtminstone misstänkte, att han och Hester Prynne hade sammanträffat. Alltså visste läkaren, att han i prästens ögon ej längre var en betrodd vän, utan hans bittraste fiende.
Då så mycket var känt, skulle det synas naturligt, att en del därav hade uttalats. Det är emellertid egendomligt, hur länge det ofta dröjer, innan ord få ge uttryck åt tankar och känslor, och med vilken trygghet två personer, som önska undvika ett visst ämne, kunna komma ända intill randen av det och draga sig tillbaka utan att ha berört det. Därför kände prästen ingen fruktan för att Roger Chillingworth uttryckligen med ord skulle antyda den verkliga ställning de intogo gent emot varandra. Men likväl smög sig läkaren på sitt illfundiga sätt fruktansvärt nära hemligheten.
188