aste och dygderikaste matrona i staden hade kunnat föra ett sådant samtal med mindre skvaller till följd.
— Jaså, sade kaptenen, jag får således låta konstapeln ställa i ordning en hytt mera än vi träffat avtal om. På den här resan behöver vi sannerligen inte frukta vare sig skörbjugg eller feber! Med både skeppsläkaren och den andre doktorn ombord hotas vi inte av någon annan fara än dekokter och piller, och det så mycket mera som det finns en hel mängd apoteksvaror ombord, som jag tillhandlade mig av ett spanskt fartyg.
— Vad menar ni? frågade Hester, mera förskräckt än hon ville visa. Har ni ännu en passagerare?
— Jaså, vet ni inte, utropade kaptenen, att den där läkaren — Chillingworth kallar han sig — tänker pröva på mitt fartyg i sällskap med er? Jo, jo, ni måste ha vetat det, ty han sade, att ni skulle resa tillsammans och att han är en nära vän till den herre ni talade om — han som hotas av dessa gamla arga puritanska styresmän!
— Ja, de känner varandra mycket väl, svarade Hester, lugn till det yttre, fastän hon var på det högsta bestört. De har länge bott tillsammans.
Ingenting vidare yttrades mellan sjömannen och Hester Prynne. Men i detta ögonblick fick hon se Roger Chillingworth själv, där han stod i torgets avlägsnaste hörn och log mot henne ett leende som över den vida och människofyllda platsen, genom allt pratet och skrattet och alla hopens olika tankar, stämningar och intressen bragte henne ett hemligt och fruktansvärt budskap.
200
