Sådan var pastor Dimmesdales ställning, då han böjde huvudet ned mot predikstolens dynor vid sin valpredikans slut. Under tiden stod Hester Prynne bredvid schavotten och skampålen, med den eldröda bokstaven ännu brännande på sitt bröst!
Nu hördes åter musikens muntra klang och militäreskortens taktfasta steg, när den marscherade ut ur kyrkan. Processionen skulle nu gå till rådhuset, där en högtidlig bankett skulle fullborda dagens ceremonier.
Ännu en gång sågs alltså hela raden av stadens vördnadsvärda och majestätiska fäder tåga fram genom en bred gata, som hade lämnats öppen av folket. Detta drog sig aktningsfullt tillbaka på ömse sidor, då guvernören och överhetspersonerna, de gamla och visa männen, de heliga prästerna och alla framstående och berömda personer kommo tågande.
När de hade hunnit in på torget, hälsades de av högljudda jubelrop. Detta jubel uppfattades — om det än kanske erhöll ökad styrka av det avseende folket fäste vid sina styresmäns höga ålder och deras barnafromma uppträdande — som ett oemotståndligt utbrott av entusiasm framkallad hos allmänheten av den storslagna vältalighet, som man nyss hade hört ljuda i kyrkan och som ännu återskallade i öronen. Var och en kände impulsen hos sig själv och mottog den i samma ögonblick från sin granne.
Inne i kyrkan hade hänförelsen nätt och jämnt kunnat undertryckas, här i det fria skallade den ohejdat mot skyn. Där funnos tillräckligt många mänskliga varelser och tillräckligt med högspänd och harmonisk känsla för att framkalla ett ljud av större intryck än stormvindens orgeltoner eller åskdundret eller havsdånet. Till och med denna väldiga kör av många röster sammansmältes till en enda stor röst av den allmänna impuls, vilken liksom gör ett enda ofantligt hjärta av de många. Aldrig hade från Nya Englands mark stigit upp ett sådant rop! Aldrig