räcklig vedergällning för sina synder, att efter en så lång följd av år familjeträdets gamla stam, som är täckt med så mycken vördnadsvärd mossa, burit som sin översta gren en odåga sådan som jag. Intet mål, varefter jag någonsin hade strävat, skulle av dem erkännas som berömvärt, ingen framgång — om nu mitt liv utanför den husliga kretsen någonsin har strålat av framgång — skulle av dem anses annat än värdelös, om icke rent av skamlig.
— Vad är han? mumlar en av mina förfäders gråa vålnad till en annan. Författare av berättelseböcker! Vad för slags levnadskall kan det vara, vad för ett sätt att prisa Gud och vara till nytta för mänskligheten på hans tid och i hans släktled? Åh, den varnartige gynnaren kunde lika gärna ha givit sig till birfilare! Sådana äro de artigheter, som utbytas mellan mina förfäder och mig över tidens svalg! Men må de håna och förakta mig bäst de vilja, säkert är, att starka drag av deras natur ha sammanflätats med min egen.
En gång under stadens tidigaste barndom knuten till denna trakt av dessa två allvarliga och energiska män, har släkten sedan alltjämt fortbestått här. Därtill alltid gjort sig förtjänt av människors aktning, aldrig, såvitt jag vet, dragit skam över sig genom någon enda ovärdig medlem, men å andra sidan sällan eller aldrig efter de två första generationerna utfört någon minnesvärd bedrift eller ens något, som kunnat fästa allmänhetens uppmärksamhet på den.
Småningom har den försvunnit nästan ur sikte, liksom gamla hus här och där kring gatorna bli övertäckta halvvägs upp till taket genom anhopningen av ny mark. Son efter far ha under mer än hundra år ägnat sig åt sjömansyrket; i varje generation en grånad skeppare, som från kommandobryggan drog sig tillbaka till hemmet, medan en gosse på fjorton år ärvde platsen för om masten för att trotsa det salta stänket och stormen, som hade rasat mot hans far och farfar. Även gossen övergick, när
238
