en alltför lång rad av generationer i samma utsugna jordmån. Mina barn ha haft andra födelseplatser och skola, såvitt jag har någon kontroll över deras öden, slå sina rötter i för dem ovan jord.
När jag kom bort från den gamla lantgården, var det huvudsakligen denna egendomliga, loja, glädjetomma tillgivenhet för min födelsestad, som förmådde mig att bekläda en plats i Uncle Sams tegelstensbyggnad, då jag lika väl, eller bättre, kunde ha begivit mig någon annanstädes. Min dom var över mig.
Det var icke första gången, och icke den andra heller, som jag hade gått bort som det tycktes för beständigt, men lika fullt kommit tillbaka alldeles som den falska slanten eller liksom om Salem för mig vore världens oundgängliga medelpunkt. Så gick jag en vacker dag med presidentens fullmakt på fickan uppför granittrappan och presenterades för den kår av gentlemän, som skulle hjälpa mig i mitt ansvarsfulla värv såsom högste verkställande tjänsteman vid denna tullkammare.
Jag betvivlar storligen — eller, rättare, jag betvivlar alls icke — att en statstjänsteman i Förenta staterna någonsin haft en sådan patriarkalisk kår av veteraner under sitt befäl som jag hade. Var “den äldste invånaren” var att söka stod genast klart för mig, när jag såg på dem.
Bortåt tjugo år före denna tid hade tullförvaltarens oberoende ställning hållit tullen i Salem borta från de politiska omkastningarnas virvel, som i allmänhet gör innehavandet av ett offentligt ämbete så vanskligt. En soldat — Nya Englands utmärktaste soldat — stod dock fast och stadigt på sina utmärkta tjänsters grundval; och själv trygg genom den kloka fördomsfriheten hos de på varandra följande styrelser, under vilka han hade innehaft sitt ämbete, hade han varit sina underordnades säkra skydd i mången stund av fara och hjärtängslan. General Millar var grundligt konservativ, en man på vars vänliga
240
