om dem allesammans. Det var angenämt på sommarförmiddagarna, när den glödande hetta, som nästan kom andra människor att smälta, endast gav en angenäm värme åt deras halvstelnade kroppar — det var angenämt att då höra dem sitta och prata i bakre förstugan, allesammans i en rad med stolarna stjälpta mot väggen som vanligt, medan de frusna kvickheterna från gångna släkten tinade upp och porlande av skratt gingo över deras läppar.
Till det yttre har gamla människors glättighet mycket gemensamt med barns munterhet. Intelligensen, förutom en djup uppfattning av humor, har föga att göra med saken. Det finns hos båda en glimt, som spelar på ytan och ger ett soligt och glättigt utseende såväl åt det grönskande skottet som åt den grå, multnande stammen. Men i ena fallet är det verkligt solsken, i det andra liknar det mera den fosforescerande glöden från i upplösning statt trä.
Det vore högst orättvis, såsom läsaren väl kan förstå, om jag ville beskriva alla mina förträffliga gamla vänner såsom barn på nytt. Först och främst voro icke alla mina medhjälpare gamla; det fanns bland dem män i sin kraftfulla ålder med utmärkt skicklighet och energi. De stodo högt över det tröga och beroende levnadssätt, vari deras olyckliga stjärna hade kastat dem. Vidare befunnos ålderdomens vita lockar hos somliga vara taket på en intellektuell byggnad i gott skick.
Men vad flertalet av min veterankår angår, tror jag icke att jag gör dem orätt, om jag säger, att de i allmänhet voro en skara tröttsamma gamla själar, som icke av sina mångskiftande upplevelser hade inhöstat någonting värt att bevaras. De tycktes ha kastat bort alla den praktiska visdomens gyllene korn, som de hade haft så många tillfällen att skörda, och högst omsorgsfullt i sina minnen lagt in agnarna. De talade med långt större intresse och salvelse om morgonens frukost och
244
