III. Igenkännandet
Ur detta pinsamma medvetande om att vara ett föremål för allas stränga iakttagelse blev den eldröda bokstavens bärarinna slutligen befriad, då hon längst bort i utkanten av hopen varsnade en gestalt, som oemotståndligt fångade hennes blick. En indian stod där, klädd i sitt folks dräkt; men de röda männen voro icke så sällsynta gäster i de engelska kolonierna, att en enda av dem skulle ha ådragit sig Hester Prynnes uppmärksamhet vid ett tillfälle som detta, och ännu mindre skulle han ha kommit henne att glömma alla andra föremål och tankar. Bredvid indianen och tydligen i sällskap med honom stod en vit man, klädd i en underlig blandning av vildarnas och de civiliserade folkens dräkt.
Han var liten till växten med ett rynkigt ansikte, som dock ännu knappast kunde kallas åldrat. Hans drag hade ett utpräglat intelligent uttryck, som tydde på att han så flitigt hade odlat sina andliga förmögenheter, att de satt sin stämpel på hans yttre och uppenbarade sig på ett omisskännligt sätt. Fastän han syntes med en viss beräknad vårdslöshet i sin besynnerliga klädsel ha sökt dölja eller minska lytet, var det tillräckligt tydligt för Hester Prynne, att mannens ena axel sköt upp högre än den andra. I första ögonblicket, då hon varsnade detta tunna ansikte och figurens lätta missbildning, tryckte hon åter barnet till sitt bröst med så krampaktig styrka, att den stackars lilla kved till igen av smärta. Men modern tycktes icke höra det.
Vid framkomsten till torget hade främlingen fäst sin blick på Hester Prynne en god stund innan hon såg honom. Först skedde det likgiltigt, liksom hos en person
20
