som att i inbillningen utstaka och bygga upp på nytt en gammal fästning sådan som Ticonderoga efter en överblick av dess grå och krossade ruiner. Här och var kanske murarna stå kvar nästan fullständiga, men på andra ställen återstår kanhända endast en oformlig hög, besvärlig och skräpig genom själva sin storlek och överväxt under många år av fred och vanvårdnad med gräs och snår.
Men lika fullt, när jag såg på den gamle krigaren med öm tillgivenhet — ty hur litet jag än kom i beröring med honom, kunde mina känslor för honom, liksom alla två- och fyrfotavarelsers som kände honom, väl benämnas med detta namn — kunde jag urskilja huvuddragen i hans porträtt. Det präglades av de ädla och storslagna egenskaper, som utvisade, att det icke var endast genom en slump utan med god rätt som han hade vunnit ett så berömt namn.
Han kunde enligt min uppfattning aldrig ha utmärkt sig för någon fjäskande verksamhetsanda; det måste, vid vilken period som helst av hans liv, ha fordrats en impuls för att sätta honom i gång. Men när han väl blivit uppeldad, när han hade hinder att besegra och ett passande mål att vinna, var han icke den som släppte taget eller misslyckades. Den eld, som en gång hade uppfyllt hans natur och som ännu icke slocknat, hade aldrig varit av det slag, som flammar upp i ljus och häftig låga, utan snarare en djup, röd glöd liksom hos järn i en smältugn. Styrka, fasthet, bestämdhet, detta var uttrycket av hans vilja, även i det kroppsliga förfall, som i förtid hade smugit sig över honom vid den tidpunkt, om vilken jag talar.
Men även då kunde jag föreställa mig, att han, djupt träffad av någon upplivande påverkan — uppeldad av en trumpetsignal, tillräckligt högljudd för att väcka all hans icke döda utan endast slumrande energi — ännu var i stånd att kasta bort sina krämpor liksom en sjuk-
250
