att ha blivit genomträngd av poetisk känsla vid Longfellows härd — efter allt detta var det äntligen tid för mig att öva andra av min naturs förmögenheter och nära mig med en föda, för vilken jag hittills hade haft föga aptit.
Även den gamle inspektoren var önskvärd, såsom ett ombyte av diet, för en man som hade känt Alcott. Jag ansåg det i någon mån som ett bevis på en konstitution väl balanserad av naturen och icke saknande någon väsentlig del av en fullkomlig organisation, att jag, trots att jag kunde minnas sådana umgänges vänner, genast kunde blanda mig med personer av helt olika egenskaper och aldrig knota över bytet.
Litteraturen, dess bemödanden och mål, voro nu av föga vikt vad mig beträffade. Jag brydde mig vid denna tid icke om böcker; de voro långt ifrån mig. Naturen — möjligen med undantag av människonaturen — den natur, som utvecklas på jorden och i himmeln, var i en mening dold för mig; och all den fantasiens sinnrika tjusning, varmed den hade blivit förandligad, gick bort ur min själ. En gåva, en förmögenhet var, om den icke hade gått sin väg, suspenderad och livlös hos mig.
Det skulle ha legat någonting sorgligt och obeskrivligt dystert i allt detta, om jag icke hade vetat, att det berodde på mitt eget val att återkalla vad som kunde vara värdefullt i det förflutna. Det torde dock vara sant, att detta var ett liv, som icke kunde ostraffat levas allt för lång tid; i motsatt fall skulle det göra mig för beständigt till en annan än jag hade varit, utan att förvandla mig till någon form, som det lönade sig att antaga.
Men jag betraktade det aldrig annorlunda än som ett övergående liv. Det fanns alltid en profetisk instinkt, en lång viskning i mitt öra, att inom en icke långt avlägsen tid och när helst en ändring i levnadssätt skulle vara väsentligt till min nytta, då skulle en ändring inträffa.
Emellertid var jag där, en tullens överuppsyningsman
