hade varit en av de dekorationer, som de vita brukade hitta på för att med dem fängsla indianernas ögon, kom jag att placera den på mitt bröst. Då föreföll det mig — läsaren må gärna småle men får icke betvivla mitt ord — som om jag hade en icke helt och hållet men nästan fysisk känsla av att bokstaven var, icke av rött kläde, utan av rödglödgat järn. Jag ryste och lät ofrivilligt klädet falla till golvet.
Uteslutande upptagen av att betrakta den eldröda bokstaven, hade jag hittills underlåtit att undersöka en liten smutsig pappersrulle, kring vilken den hade varit lindad. Denna öppnade jag nu och hade tillfredsställelsen att finna, nedskriven av den gamle överuppsyningsmannens egen hand, en rätt fullständig förklaring av hela saken. Det var åtskilliga skrivpappersark, som innehöllo många utförliga redogörelser för en viss Hester Prynnes liv och samtal; hon syntes ha varit en rätt märklig person i våra förfäders tycke.
Hon hade haft sin blomstringstid under perioden mellan Massachusetts tidiga dagar och slutet av sjuttonde århundradet. Gamla personer, som levde på överuppsyningsman Pues tid och på grund av vilkas muntliga vittnesbörd han hade satt ihop sin berättelse, mindes henne, när de voro unga, som en mycket gammal men icke skröplig kvinna med ett ståtligt och högtidligt utseende. Hon hade haft för vana sedan så långt tillbaka, att knappast någon kunde minnas det, att gå omkring som ett slags frivillig sjuksköterska och göra allt gott av olika slag hon kunde. Hon åtog sig även att ge råd i alla saker, i synnerhet hjärtesaker, varigenom hon, såsom förhållandet ovillkorligen måste bli med en person med sådana böjelser, av många människor betraktades med den vördnad som tillkommer en ängel, under det hon, såsom jag inbillar mig, av andra ansågs som ett förargligt påhäng.
När jag tittade närmare i manuskriptet, fann jag redogörelsen för andra av denna egendomliga kvinnas hand-
262
