Hoppa till innehållet

Sida:Den eldröda bokstaven 1944.djvu/280

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

med i spelet. Rostigt som det var genom att på så lång tid icke ha begagnats, behövde mitt intellektuella maskineri litet tid för att bringas att verka på berättelsen med en något så när tillfredsställande effekt. Även nu har den, fastän slutligen mina tankar mycket uppgingo i arbetet, i mina ögon ett strängt och dystert utseende, för litet upplyst av vänligt solsken, alltför ringa upphöjt av de ömma och förtroliga inflytanden, som mildra nästan varje naturens och det verkliga livets scen och utan tvivel borde mildra varje målning därav.

Denna föga fängslande verkan beror kanske på den period av knappast avslutad revolution och ännu sjudande oro, vari berättelsen skapades. Men detta är icke något tecken på bristande glättighet i den skrivandes sinne, ty han kände sig lyckligare, under det han strövade genom dessa sollösa fantasiers dunkel, än vad han hade gjort någon gång sedan han lämnade den gamla lantgården.

Några av de kortaste berättelserna, som bidraga till att göra boken, ha likaledes skrivits sedan jag ofrivilligt kom att lämna tjänstemannalivets mödor och ära, och de övriga ha plockats ur kalendrar och tidskrifter som äro av så gammalt datum att de ha gått cirkeln runt och blivit nya igen.

För att anknyta till metaforen den politiska giljotinen, kan det hela betraktas som en HALSHUGGEN ÖVERUPPSYNINGSMANS PAPPER, och det utkast, jag nu går att avsluta och som möjligen är för mycket självbiografiskt för en anspråkslös person att ge ut under sin livstid, bör lätt kunna ursäktas hos en man, som skriver från andra sidan graven. Frid vare över hela världen! Min välsignelse åt mina vänner! Min förlåtelse åt mina fiender! Ty jag befinner mig i fridens rike!

Livet i tullhuset ligger som en dröm bakom mig. Den gamle inspektoren — som i förbigående sagt, det gör mig ont att säga det, blev kullkastad och dödad av en

275